Om kulturkrockar

Vid extrema situationer såsom kan inträffa ibland i den kommunala världen finns det tre stadier; särskild händelse, extraordinär händelse och kris. Kris är så klart allvarligast. Det som är intressant när dessa stadier inträffar är att plötsligt ställs allt på sin spets. Personalens goda sidor och dåliga sidor kommer i ljuset. Gamla bortglömda konflikter kommer i ljuset. De olika kulturerna beroende på vad man sysslar med lyser igenom. Då kan det vara svårt när flera olika verksamheter ska samverka. Flera avdelningar är vana vid att själva äga och lösa frågan. Men vid en kris blir frågan för stor för att de ska kunna lösa den själva. Och då kommer andra verksamheter och ska lägga sig i. Då är risken stor att verksamheten håller fast vid sin vanliga rutin och löser allt själva och vägrar att lämna ifrån sig information eller göromål.

Annan viktig sak som måste funka är att veta vem som har mandat att göra vad. Vem bestämmer? Om man är van att äga en fråga och plötsligt blir tvungen att lämna den ifrån sig är det klart att en del vill klänga sig fast vid den.

Red Tape

Det område jag sprungit på som omgärdas av mest formalia är protokollen. Eftersom det ofta är det enda beviset på att något beslut är fattat. Blev extrainkallad för att föra protokoll på ett möte. Jag för för övrigt aldrig protokoll i några andra sammanhang. Jag fick bakläxa flera gånger för att jag missat viktiga administrativa detaljer + att protokollet ska diarieföras.

Det enklaste sättet att komma undan detta är att inte kalla det protokoll, utan minnesanteckningar. Då upphör alla regler att gälla och man är fri att formulera sig hur man vill.

Om snön

Kommunens renhållningsavdelning ansvarar för snöröjningen. Därav de många samtalen om att det behöver snöröjas när det kommit 40 cm snö på en natt. Det lustiga är när två personer från samma område hör av sig. Den ena för att tacka för att det blivit så fint och att de röjt så bra. Nummer två för att klaga på den dåliga snöröjningen i samma område. Snöröjning är sålunda subjektivt.

Det är de små, små detaljerna

Varje dag beställs det mackor och fikabröd till diverse möten i kommunhuset. Nu har en åsiktsflod strömmat upp till knähöjd i alla fall. Det handlar om vilket bageri som ska leverera. Bageri A har av hävd levererat i alla år, men har blivit märkbart nonchalanta mot oss som kunder. Dessutom kan folk deras sortiment nu och börjar tröttna på de eviga ostfrallorna som sett likadana ut i 20 år. Uppstickaren Bageri N däremot känns som ett fräscht alternativ som framför allt de nyanställda föredrar. Kommunen har avtal med båda leverantörerna så där finns inget hinder. Men nu till knäckfrågan: Vågar vi meddela bageri A att de gjort sitt och att de därigenom tappar sin största kund? Eller ska vi be att de skärper till sig i sin kontakt med oss och att de får förnya sitt sortiment?

Det är den här typen av beslut som kan få en hel arbetsplats att våndas av oro och sömnlösa nätter.

Förkortningarna

Var på ett samverkansmöte om ett större infrastrukturprojekt. Närvarande var flera kommuner, vägverket, banverket, kollektivtrafiken och en massa andra aktörer. På whiteboarden skrev mötesledaren upp alla som var inblandade i projektet. Det blev en jävla massa förkortningar. Jag kunde uttyda allihop men frågade vad SBK - Svenska Brukshundsklubben hade för intressen i projektet. Alla skrattade. SBK stod för Stadsbyggnadskontoret.

Stabil infrastruktur

Vi har återigen fått en påminnelse om vår egen sårbarhet när vinterkylan kryper tätt inpå. Vattenledningar fryser sönder, kollektivtrafiken krånglar, snöröjningen hinner inte med och pensionärerna halkar på trottoarerna. Och allt detta är kommunens fel. Vattenledningsnätet anlades för över femtio år sedan och är måttligt uppdaterat. Klart det inte tål påfrestningarna med den här kylan. Vi har inte haft en RIKTIG vinter sen 1987, så det är väl klart att snöröjningsrutinerna hunnit lega av sig. Det var ett fåtal i kommunen som över huvud taget arbetade i kommunen 1987. Det innebär att vi inte har mängder med snöröjningsfordon som står och samlar damm i garagen. Jag tycker i och för sig att det är smickrande att folk tror att kommunens makt sträcker sig mot gudomliga proportioner, men även kommunerna har sin begränsning. När det gäller trottoarerna tycker jag att skottat och grusat är minimikravet.
Vattenläckorna då? Varje gång det sker en vattenläcka så byts den aktuella rördelen ut. Efter tillräckligt många läckor så har hela vattennätet bytts ut på sikt. Och det rubriceras dessutom i budgeten som "underhållsarbete" och inte "investeringar". Så då löser det sig på bästa sätt.

Har du mycket nu?

En utveckling som vi i kommunal verksamhet inte är ensamma om är utvecklingsfrågorna. Baksidan av utvecklingsarbetet är att det innebär att man får mer att göra. För att det ska ske utveckling krävs det ju att man gör annorlunda eller gör mer. Det svåra är att göra annorlunda, det lätta (på pappret) är att göra mer. "Mera - bättre - lönsammare" låter som en dammig slogan från någon företagarförening på 80-talet. Men denna devis stöps om och kallas något annat men med exakt samma innebörd. Utvecklingsarbetet brukar av naturliga skäl utföras ionom det egna arbetsområdet. Då gäller det att vara vaksam så att de nya uppgifterna inte tränger ut de ordinarie. På chefsnivå har utvecklingsfrågorna väldigt hög prioritet och de går i nedstigande led med uppmaningar, arbetsplaner och arbetsorder. Jag är inte emot förändringsarbete, tvärtom. Men det får ske på verklighetsanpassade villkor.